Rosita Österberg med Anna-Karin och Alanah Österberg-Coleman tycker att det är viktigt att våga ta plats på gatorna – då blir samhället tryggare.
Manifesterande medborgare, ökade polisiära resurser och samlade myndighetskrafter. Kampen mot det otrygga Malmö är intensivare än någonsin.
I början av januari samlades tusentals Malmöbor på Gustav Adolfs torg för att manifestera mot illegala vapen och den organiserade brottsligheten.
Frågan är bara hur man kommer åt problemen.
– Det behövs mer gemenskap, säger en ung kvinna.
Det var den senaste tidens dödsskjutningar, och kanske framförallt mordet på en 15-årig pojke under nyårsnatten, som gav upphov till manifestationen. Via Facebook fick den nästan 6000 personer att gå med som deltagare. Med syftet att visa att Malmö fått nog av vapen och våld, samlades namnunderskrifter in. Från en scen kom röster bakom initiativet till tals, och framför den och kring torgets statyer tändes gravljus och marschaller till minne av de som bragts om livet.
”Vi är rädda!! Vi kräver säkerhet och trygghet”, var budskapet från tåget till den mördade pojkens minne.
”Var är polisen?”
Ett tåg av människor, bland andra släkt och vänner till den dödade pojken, gick torget runt med plakat och bilder av pojken. ”Var är polisen?”, ”Vi vill ha trygghet” och ”Vi vill ha säkerhet” löd budskapen.
Al-Suldilly Faad stannar och pratar med oss. Han och hans familj bor i Rosengård, och gick med i tåget för att stötta den mördade pojkens familj.
– Och för att sätta stopp för det som händer i Malmö. Säkerheten är inte tillräcklig – på grund av gängen. Det duger inte.
En ung kvinna som hjälper oss att översätta vad han säger, berättar att hon visste vem 15-åringen var.
– Jag tycker det är hemskt att gängen tagit över Malmö. Och nu har en 15-åring blivit mördad.
Vad kan man göra åt det då?
– Jag vet inte, men det behövs mer gemenskap. Folk litar inte på polisen, och bildar gäng, och tar saker i egna händer.
Henrik Stiernblad, som är ansvarig för den brottsförebyggande verksamheten i staden, tycker att det hon säger är intressant:
– Som hon säger har vi ett segregerat samhälle där vissa känner att de inte är med i gemenskapen – men, det är inget polisen kan lösa på egen hand. Vi vill gärna vara en positiv kraft, men de redskap polisen har i form av tvångsmedel som frihetsberövande och husrannsakan, och vår lagliga rätt att använda våld när det krävs, gör att vi lätt uppfattas som en negativ kraft. Kort sagt – vår roll och verktygslåda, gör att det behövs hjälp av andra människor.
På vilket sätt?
– Jag tror på det goda samhället. Att människor ställer upp och kan ta en konfrontation med unga människor. Får de inte signaler redan av familj och andra i sin omgivning som sätter gränser så finns risken att vi, polisen, formar dem negativt. Det handlar om att våga ta konflikter, så att inte vi blir ensamma om att göra det, säger Henrik Stiernblad.
Han konstaterar att vi tyvärr har ett samhällsklimat som drar åt fel riktning, och efterlyser civilkurage även när det gäller att våga anmäla brott och berätta vad man sett.
– Det finns en minskad vilja att hjälpa oss med det man sett, hört och känner till. Polisen är beroende av muntliga vittnesmål, av människor som deltar, säger Henrik Stiernblad.
Niklas Forshell, som åkt in från Knickarp för att vara med på manifestationen med sina söner Valdemar och Pelle, tycker att ökat föräldraengagemang kan vara ett steg i rätt riktning.
– Alla som är föräldrar borde fundera över hur de förhåller sig till sina barn. Det här handlar om unga människor som saknar referenser, allmänmänskliga värderingar, säger han.
Ni bor inte i Malmö – varför är ni här?
– Det spelar ingen roll var vi bor. Det är viktigt att vi syns och tar ställning mot vapen och kriminalitet, säger Niklas Forshell.
Alanah Österberg-Coleman med mamma Anna-Karin Österberg-Coleman och hennes syster Rosita Österberg, är också med på manifestationen. De bor i Gullviksborg, inte långt ifrån en av platserna för den senaste tidens mord, och de tycker att det är viktigt att vara ute mycket, trots det inträffade.
– Jag blir bedrövad och förbannad över det här, säger Anna-Karin Österberg-Coleman. Och visst är jag orolig, men man får inte bli rädd och låta den här skiten segra – tvärtom. Vi är ute mycket– för det är viktigt att gå ut och ta plats på gatorna.
