I Malmö bor 300 000 individer. Att slentrianmässigt kalla Malmö för gangsterstad är att dra alla dem över en kam. Jag ser mig omkring i vardagen. Nej, någon gangster är jag inte. I Malmö bor individer från hela världen och oavsett var de kommer ifrån tror jag inte att de skulle beskriva sig själva som gangsters i första hand.
Majoriteten av människorna som bor i staden är varken våldsamma eller kriminella. Majoriteten skulle inte ens drömma om att mörda någon. De lever helt vanliga och ovanliga liv med olika förutsättningar. Men vi syns inte på löpsedlarna eller i Rapport, vi vanliga.
Malmö får inte epitetet Vanligstaden.
Rubrikerna blir aldrig ”Igår var det lugnt i Malmö, de vanliga levde sina vanliga liv och få brott rapporterades” trots att det är så det är, för det mesta.
Från person till person
Malmö stämplas som en otrygg stad. Trygghet är relativt. Kvinnan med pälsen känner sig otrygg på Möllan, kvinnan med slöjan känner sig otrygg i Västra hamnen. Mannen med pistolen är alltid otrygg. Jag känner mig trygg överallt och de flesta jag känner är trygga i Malmö, det är inte staden i sig som är otrygg. Visst finns det gator där trygghet inte är det första man kommer att tänka på. Men majoriteten av de vanliga Malmöborna behöver sällan vistas där. Att hela tiden döma ut hela staden som otrygg gör bara att fler känner sig otrygga.
De individer som mördar och hotar, som fått Malmö att bli ökänd och stämplad som otrygg är en mycket, mycket liten andel av dem som besöker staden eller bor här.
Det är fasansfullt att människor dör på gatorna och för de individer som drabbats av våldet, direkt eller indirekt, är otryggheten ett faktum.
Vår bubbla har spruckit
Vanliga Malmöbor har länge varit förskonade från kontakt med skjutvapen, något som är vardagsmat för många människor i resten av världen.
Vi har levt i en liten bubbla som spruckit nu när resten av världen knackar på. Vad kan vi göra åt det?
Polisen gör sitt bästa för att lösa brotten utifrån de resurser de har. Politiker och tjänstemän, även de med begränsade resurser, försöker skapa tryggare miljöer på olika sätt.
Vi vanliga kan samlas i manifestationer och vi kan uttrycka vår ilska. Vi kan engagera oss politiskt och vi kan skriva insändare. Men när gravljusen slocknat och medieridån gått ner, återstår vardagen.
Det vi måste göra då är att finnas där för dem som står oss nära och bry oss om våra grannar, att se varandra som individer med olika förutsättningar och inte dra alla dem vi inte känner över en kam.
