Erik Granström är en författare inom fantasy-genren. Han gav ut boken Svavelvinter 2004, och har nu skrivit klart uppföljaren, Slaktare små, som kommer ut senare i år. Serien utspelar sig i en värld som ursprungligen byggdes för rollspelet Drakar & Demoner, och bygger på en kultförklarad serie äventyr som Granström själv skapade.
Hallå Erik Granström!
"Slaktare små" blir den andra boken i krönikan om den femte konfluxen. Är den lika bra som den första?
Huruvida romanen är bra eller inte lämnar jag till läsarna att bedöma, men mina ambitioner har inte ändrats mellan böckerna. Svavelvinter är en bok för de som vill ha något att bita i och detsamma gäller Slaktare små. Komplexitet ser jag inte som en kvalitetsfråga utan det handlar mer om vad den enskilde läsare är ute efter. Själv varvar jag gärna krävande böcker med mer lättlästa i ett växelbruk och det finns utmärkta böcker i båda kategorierna. Jag ifrågasätter över huvud taget om böcker kan graderas på en femgradig skala från dålig till bra vilket gärna görs. Ofta blir det jämförelsestrunt av den typ som Tage Danielsson exemplifierar i boken Grallimmatik: "Jag föredrar avgjort Nikolai Gedda framför AIK" eller "Shakespeare är bättre än Lill-Babs".
Varför valde du "Slaktare små" som titel på uppföljaren till Svavelvinter?
Jag ville att titeln inte riktigt skulle komma överens med sig själv utan hysa inre motsättningar så att läsaren blir brydd och nyfiken. Samtidigt fick titeln inte likna Svavelvinter. Ett klassiskt koncept inom fantasy vore annars att kalla efterföljarna "Kvicksilvervår", "Järnsommar", "Kopparhöst" eller liknande men sådan enfald gör mig bara trött. Liksom i Svavelvinter har romantiteln betydelse för själva intrigen. Slaktare små är hämtat från en barnvisa i Tricilve vilken får profetisk betydelse i romanen. Valet av titel diskuterades ganska mycket på olika forum och några gillar den inte medan andra älskar den. Då känns det som att den är lagom provocerande.
Kan du berätta lite om världen där böckerna utspelas?
Trakorien är ett handelsrike som jag började skissa på redan under 1980-talet och det har med åren blivit lika levande för mig som vilket verkligt land som helst. Det är ett fantasiland som påminner om Italien på 14-1500-talet. Mina främsta inspirationskällor har varit just italienska renässansen, republiken Rom och de gamla mesopotamiska kulturerna. Dessutom älskar jag att parodiera vår samtid vilket lätt låter sig göras eftersom Trakorien håller sig med en kommersiell religion och på det hela taget visar alla avarter av vår moderna tid med girighet, rasism, imperialism och kulturell fördumning. Samtidigt känner jag en genuin kärlek till de dryga och ganska naiva trakorierna.
Böckerna är baserade på rollspelsäventyr som kom ut 1987-1994. Hur förhåller sig böckerna till äventyren?
Jag planerade romanerna redan när jag gjorde spelen, men det gick ungefär tio år emellan. Redan från början bestämde jag mig att inte vara låst av spelen utan att ha dem som källa att ösa ur efter behag. Ett spel har ju en helt annan dramaturgi än en roman. Däremot är många personer, miljöer och detaljer plockade från spelen men oftast anpassade för romanformatet. De som spelat spelen känner igen mycket men med nya vinklingar och sammanhang.Den mest intressanta kopplingen är emellertid en helt annan. Eftersom många spelade spelen som tonåringar och nu läser böckerna som vuxna så har jag en helt underbar kader insatta personer att diskutera med vilket gör skrivandet roligare, mer varierat och mycket givande. När man spelar utspelar sig förstås intrigen olika från spel till spel till skillnad från i en roman och därför finns en mängd olika vinklingar att fundera på och arbeta med. Jag skrev av nödvändighet spelen så att de inbjöd till olika tolkningar och har försökt följa samma spår i romanerna genom att mycket bara antyds. Läsarna blir helt enkelt medskapare i högre utsträckning än annars och det gillar jag.
Jag har hört att du jobbar med ett nytt rollspel parallelt med bokskrivandet. Hur funkar det? Påverkar de varandra?
Det nya rollspelet ansluter till romanernas värld som skiljer sig en del från spelen och ska förstås väcka intresse för böckerna. Bland annat har vi nykonstruerat Trakoriens omvärld. Jag driver inte själv projektet men medverkar och är nära kopplad till det och samma förlag ger ut båda produkterna. Man har samlat ett dussintal trakoriska entusiaster som följt mig genom åren och de bidrar med olika inslag. Tomas Härenstam har som van spelkonstruktör skapat ett helt nytt regelverk vilket fått mycket beröm av testspelare. Vi har försökt få med element som känns viktiga i Trakorien - den interna maktkampen, den lokala atmosfären förstås, profetior m.m.
Hur lång kommer krönikan att bli?
Idag räknar jag med fyra delar totalt. Det är inte som med vissa oändliga bok- och TV-serier där handlingen hela tiden sväller och tar nya vägar utan jag har hela tiden varit klar över vad som ska hända och hur det ska sluta. Att det blir fyra böcker istället för de tre som ursprungligen planerades beror på att den nuvarande mellandelen blev så lång att jag bestämde mig för att avsluta den tidigare än planerat och klämma in en till del därför att den annars skulle bli en ohanterlig tegelsten att läsa. Animisterna var dessutom på mig (entusiasterna förstår ;-) ).
Var hämtar du din inspiration?
"Överallt" är mitt spontana svar, men lite mer än så kan förstås sägas. De historiska perioder jag nämnde ovan bidrar med mycket och jag läser många biografier om exempelvis familjerna Medici och Borgia. Italien runt år 1500 var en härligt kaotisk tid där religiösa ivrare och storskaliga bovar härjade om vartannat på ett mycket inspirerande sätt. Dagens USA är förstås en outsinlig källa för paralleller till de pengafixerade trakorierna även om tiden under Bush var bättre än Obama regim i det avseendet.Sedan har jag läst mycket filosofi under de senaste åren - på bredden snarare än på djupet - och fick för mig att porträttera Trakoriens mäktiga trollkarlar efter var sin filosof med vidhängande läror och citat. Landets speciella metafysik lämpar sig mycket väl för detta och jag har exempelvis Nietzsche, Wittgenstein, Althusser och Husserl springande runt på öarna. En annan kuriositet är att jag har förebilder för nästan alla personer som dyker upp i romanerna. Det kan röra sig om historiska personer, musiker, skådespelare, politiker eller folk jag bara känner. Uppsalas kommunalråd Gunnar Hedberg var exempelvis med på releasepartyt för Svavelvinter i egenskap av förebild till värdshusvärden Hildur Ornetand. Andra jag använt är Sade Adu som Didra Damagi, Honoré de Balzac som Baldyr Brummare, Mussorgskij som trollkarlen Kamalkus, Maja Ivarsson som Linvina Gombina och Robyn som druiden Perrima, Albrecht Dürer som poeten Arvor och min egen dotter Maja som pigan Grotebelia m.fl. Det hela är gjort med glimten i ögat och stor tolkningsfrihet så förhoppningsvis ska varken förebilderna eller jag behöva skämmas.
Vilka är dina favoritförfattare? Varför?
Man kan ju uppskatta böcker av olika anledningar så det finns inget entydigt svar. PO Enquist och Stig Dagerman har jag alltid gillat för språket. Jag läser inte mycket fantasy men håller just på med en sf-bok av Iain M Banks vilken jag gillar för hans serie om the Culture. Philip K Dick är en annan idéspruta inom sf som jag uppskattar. Annars läser jag mest klassiker, populärhistoria av exempelvis Holland och Goldsworthy och filosofi både för mina efterforskningar och för att jag gillar det. Böcker jag läser för närvarande är "The Golden Bough" av sir James Frazer, "Role of the Reader" av Umberto Eco och lite ekonomihistoria. Serien "A Very Short Introduction to ..." från Oxford University Press kan jag rekommendera alla som vill sätta sig in lite lagom i filosofi och andra motsträviga ämnen. Den nya Nietzscheöversättningen från Symposion förlag tycker jag också är mycket bra. Nietzsches pendling mellan stolligheter och förbluffande fräscha perspektiv är ständigt lika spännande. Stilist var han också, den gamle valrossen.
