Hallå där Karin Wahlberg!
Du är aktuell med tre böcker i år. En deckare, en historisk roman och en ungdomsbok. Dessutom arbetar du som läkare i Lund. Vad har du för knep för att hinna med allt?
Jag har inga knep, men jag arbetar inte heltid som läkare, jag har inga småbarn, utan äger min tid i hög grad själv. Och så är jag nog en rätt flitig typ.
Du är specialist i gynekologi och förlossningsvård. Du är även utbildad lärare och har arbetat på olika skolor. På vilket sätt har du nytta av dina yrkeskunskaper i ditt författarskap?
Jag har alltid haft yrken nära andra människor. Ibland är det svårt att själv avgöra hur det påverkar författarskapet, mina yrkeserfarenheter är ju integrerade i mig. Men att jag arbetar som läkare och är van vid tystnadsplikt och att värna om kroppar och människors integritet påverkar absolut min inställning till mina gestalter. Jag värjer mig mot det utstuderade och förenklade, det svart-vita. På något plan är vi alla människor, även förövarna. Jag träffar människor i både lycka och stor sorg — det präglar inte bara mig som människa, utan även mina böcker.
När och var skriver du helst?
Hemma i mitt arbetsrum i Lund med utsikt över grannens trädgård. Jag skriver helst på förmiddagarna när hjärnan är utvilad.
Din senaste kriminalroman heter 
Matthandlare Olssons död. Hur fick du uppslag till boken?
På en resa till Istanbul för många år sedan. Då åkte jag och mitt sällskap med den färja som matthandlare Olsson mördas på. Istanbul är en fantastisk stad, det var roligt att skriva om en annan miljö än den invanda.
Dina läsare har fått följa kriminalkommissarie Claes Claesson och överläkare Veronika Lundborg i sju böcker. Har du bestämt hur många delar serien ska innehålla?
Nej. Det finns en viss njutning, och inte minst frihet i att inte bestämma sig, utan låta lusten styra. Ännu är jag inte trött på Claes och Veronika, även om det är en stor utmaning att skildra ett "normalneurotiskt" äktenskap, det vill säga två förståndiga människor som älskar varandra och anstränger sig för att det ska fungera. Dynamiken får ligga på ett annat plan. I litteraturen är annars konflikten en mer attraktiv motor i berättandet, än det välfungerande livet. Vi längtar efter lycka, men värjer oss samtidigt.
Vad är Blodgruppen? Vad betyder detta nätverk för dig?
Blodgruppen är en spontant bildad grupp bestående av sex författare som träffas någon gång om året sedan ett antal år tillbaka. Författarna är Inger Frimansson, Karin Alvtegen, Åsa Nilsonne, Anna Jansson, Johanne Hildebrand och jag. Ibland ringer vi upp varandra om vi behöver råd och stöd i någon fråga. Ordet är fritt, när vi träffas. Vi har roligt, inte minst. Men vi yppar aldrig för någon annan utanför gruppen vad vi talar om.
Hur kom det sig att du skrev Sigrids hemlighet, en roman om en kvinna som levde i Sigtuna på 1000-talet?
Förlaget Historiska Media frågade om jag kunde tänka mig att skriva del två i serien Släkten, som är tänkt att i romanform beskriva Sveriges historia. Jag tvekade inför allt arbete, men när jag väl satte igång var det en spännande och roligt uppgift.
Uppgiften måste ha krävt mycket research.
Jag är inte historiker, och har varken varit speciellt intresserad av historia eller arkeologi, så jag fick läsa på rätt duktigt. Det var roligt och stimulerande, som alltid när man lär sig något nytt. Att jag inte hade en barlast av föråldrade historiska och arkeologiska kunskaper visade sig vara en fördel. De två professorer som faktagranskade boken kommenterade just att boken innehöll fakta baserad på modern arkeologisk forskning. De yttre händelserna i boken, kungar och krig, finns belagda, men huvudpersonerna är mina produkter. Jag fick förstås fylla ut många tomrum, sådant man inte vet något om, som hur en andakt i familjens hägn gick till — kyrkor fanns inte vid denna tid, vad man vet — och hur man tog hand om mänskligt lidande. Det var spännande att på ett rimligt sätt balansera mellan det man vet, och det som var fritt för fantasin att bearbeta.
Camilla och lögnen är din första ungdomsbok. Hur är det att skriva för yngre läsare? Arbetar du på ett annat sätt än när du skriver för vuxna
Det är på många sätt mycket svårare att skriva för barn, men en spännande utmaning. Språket måste vara mer slipat, meningarna mer betydelsebärande. Böcker betydde mycket för mig som barn. Det är på sätt och vis till mig själv som barn som jag skriver.
Camilla och lögnen är en spännande och gripande berättelse som även uppskattas av vuxna läsare. Blir det någon fortsättning på boken?
Ja. Jag håller på med del två som heter Camilla och Micke. Kanske blir det en tredje del också.
Kommer du att fortsätta skriva i olika genrer?
Jag tror det, eftersom jag är en människa som gillar omväxlande arbetsuppgifter.
Är dina böcker översatta till andra språk?
Mina deckare är sålda till Tyskland, Danmark, Norge, Finland, Holland, Frankrike, Ungern.
Vad har du för kontakt med dina läsare?
I perioder gör jag biblioteksbesök och pratar om mina böcker, och när en bok är aktuell besöker jag bokhandeln. Det är väldigt roligt och stimulerande att möta läsarna.
Vilka är dina favoritförfattare?
Kerstin Ekman, Marget Atwood, Claes Hylinger, Jenny Diski och Astrid Lindgren, inte minst.
Vilka råd vill du ge till blivande författare?
Skriv! Sätt igång! Man vet inte om man kan utan att ha försökt.
Tack för ett trevligt boksamtal och fina boktips!
