Författaren Karl Johan Nilsson är bosatt i Helsingborg och debuterade år 2000 med den fascinerande romanen "Kvicksilver". I april kommer hans fjärde bok "Död åt Karl Johan Nilsson" ut. Stadsbibliotekets Suzanne Ahrling har har intervjuat honom om nya romanen, skrivandets villkor och vilka som är hans favoritförfattare.
Hallå där Karl Johan Nilsson!
Du är aktuell med en ny roman: "Död åt Karl Johan Nilsson". Vad handlar den om?
Man skulle kunna säga att det är en självbiografi med allvarlig minnesförlust. Om hur det har varit för mig, inte minst känslomässigt, att växa upp i Sverige och Nässjö. Det är en bok med en vag gräns mellan inre och yttre verklighet, dröm och verklighet, händelser och ohändelser. Den handlar mycket om vad som har hänt, vad som borde ha hänt och vad som inte borde ha hänt. Det handlar om det underliggande våld och hat som finns i samhället, och som är dess yttersta garant. Om längtan efter gemenskap, om kärlek, om självhat och om hur människor skapar och utplånar sig själva.
Vad är det för typ av roman?
En roman. En anti-självbiografi.
Hur fick du idén till din nya bok?
Jag ville hitta ett nytt sätt att skriva. Jag kände att jag hade fått nog av präktig standardprosa och ville skriva någonting som jag kunde stå för. Mina tidigare böcker kändes plötsligt avlägsna för mig och jag var tvungen att att skriva någonting som var angeläget för mig själv, någonting ocensurerat, ursinnigt, humoristiskt och djupt tragiskt som berörde mina egna smärtpunkter. Nu känner jag att jag för första gången har skrivit någonting som jag är beredd att stå upp och slåss för. Någonting som har beständigt värde inför mig själv. Jag ser det som det utan tvekan bästa jag skrivit. Kanske det enda.
Hur skulle du beskriva dig själv och ditt författarskap?
Att skriva var redan från början en strategi att hantera mitt känsloliv. I 20-årsåldern var jag uppfylld av oartikulerade känslor, stora mängder meningslösa data och frustration. När jag började skriva höll jag det hemligt för min omgivning, och det har under årens lopp varit svårt för mig att komma ut som författare. Först nu känner jag att jag börjar närma mig det som berör mig, men jag har påfallande ofta skrivit om minne och identitet, fantasi och verklighet och hur man skapar sig själv i relation till andra människor. Litteraturen är en plats där människan kan göra vad hon vill och leva ut sina fantasier. Lyckliga fantasier. Även fasansfulla. Allt som finns i oss och som vi kanske inte vill kännas vid.
När och var skriver du helst?
Jag skriver helst på morgonen. Helst ensam. Med hög musik som bakgrundsbrus. Klockan tolv vill jag ha mat. Sedan är det för sent. Men i praktiken sitter jag i ett rum fullt av lekande barn. Vi är trångbodda, men jag är ganska duktig på att skärma av. På kvällen kan jag inte skriva, eftersom det blir för känslomässigt. På natten får jag mina ideer.
Vilka är dina favoritförfattare och varför?
När jag var yngre läste jag helt utan urskiljning, men med åren inser man att tiden är begränsad. Jag tror dock fortfarande att det är viktigt att läsa förutsättningslöst. Mina favoritförfattare har vissa gemensamma egenskaper: de är alla kompromisslösa, roliga och i grunder tragiska. Till exempel Samuel Beckett, Frans Kafka, Åsa Nelvin, Imre Kertész, P-O Sundman. Barbro Lindgren är underskattad.
Vilken är den bästa bok du läst?
Till exempel: Don DeLillos Mao II(Den stora massans ensamhet), Becketts romantrilogi (Molloy, Malone dör, Den onämnbare), Den otröstade av Ishiguro. Livet, en bruksanvisning av Georges Perec. Det känns som en omöjlig fråga. Böcker jag på senare tid tyckt mycket om är De välvilliga av Jonathan Littell och De vilda detektiverna av Roberto Bolaño.
