Författaren Nene Ormes har väckt stor uppmärksamhet med sin debut "Udda verklighet" . Stadsbibliotekets Suzanne Ahrling har intervjuat henne om nya boken, favoritförfattare och hur hon fick idén till att skriva Urban fantasy som utspelar sig i Malmö.
Hallå där Nene Ormes!
Du har precis debuterat med romanen "Udda verklighet". Vad handlar den om?
Den handlar om Udda, en tjej som bor i Malmö och som alltid varit drabbad av svåra mardrömmar. I drömmarna är hon andra människor som alla ha märkliga förmågor och efter att ha bevittnat ett mord i en av sina drömmar bestämmer hon och hennes vän sig för att undersöka platsen för drömmen. De hittar märkliga saker där, Udda tvingas inse att hennes drömmar kanske är på riktigt och när hennes vän råkar illa ut måste hon följa dem, antingen hon vill eller inte.
Fantasy som utspelar sig i Malmö låter spännande! Hur fick du idén till din nya bok?
Det var Malmö självt som bjöd mig på den idén. Jag gick min vanliga väg till bussen en morgon och fick syn på en port i ett plank som aldrig varit där förut. I de ögonblick som hann passera innan jag börjat ge mig själv förklaringar till varför jag inte sett den förut så började Uddas verklighet ta form. Om den här porten kunde gömma sig för mig och sen visa sig vid ett speciellt tillfälle - vilka fler gömda platser fanns i stan? Hur ofta ser man egentligen upp ovanför markplan? Vad finns på alla innergårdar?
Hoppet från det till att fundera över vilka personer som går genom de gömda portarna var inte så långt och så småningom hade jag en tättbefolkad värld att skriva i.
Vem är du? Hur skulle du beskriva dig själv?
Jag är en riktig boknörd, en föredetta arkeolog, en resledare i själ och hjärta, en bokhandlare och numer en författare.
Hur ser din skrivprocess ut?
Jag börjar med att fantisera, fundera och grunna på historier och personer. Jag skriver anteckningar på lösa papper, i anteckningsböcker och på min whiteboard därhemma över skrivbordet. Ofta blir det en serie lösa scener som jag skriver ner utan att veta var de skulle passa in, eller ens om de skulle passa, och så småningom har en grundhistoria dykt upp. Sen skriver jag från vad jag tror ska vara början och siktar mot vad jag tror ska bli slutet och hoppas på att det löser sig däremellan. Allt det skrivandet sker direkt på datorn. Redigeringsarbetet försöker jag spara tills jag är så klar jag kan bli, men det är rätt ofta som jag klipper ut stora delar av texten och skriver om istället, för att tonen eller tempot blivit fel och jag inte kan låta det vara. Det är svårt att sluta lyssna på den inre kritikern också, men man får anstränga sig, annars blir inget gjort.
Vad blir du inspirerad av?
Promenader genom stan, lösryckta kommentarer i folkmassor, rader ur musik, repliker i film, folksagor, diskussioner med vänner och läsning.
Vilka är dina favoritförfattare och varför?
Det är förstås en vansinnigt svår fråga att svara på, men för att nämna några:
Inger Edelfeldt - en stor inspirationskälla och ett av mina tydligaste "jag önskar att jag kunde skriva som hon"-minnen.
John Ajvide Lindqvist - för att han gjort svensk skräck till något jag verkligen njuter av.
Francesca Lia Block - mitt första möte med urban fantasy och för att hon balanserar mellan det verkliga och det fantastiska.
Neil Gaiman - husgud. Allt han skriver blir bra, hans sätt att bygga meningar är förtrollande och hans karaktärer har alltid fascinerande baksidor.
Elizabeth Bear - hennes sätt att skriva om hantverket gör mig lika förtjust i hennes verk som verken själva.
Jim Butcher - Dresden Files är beroendeframkallande läsning med utvecklingskurva och karaktärsdjup som är avundsvärda.
Steven Erikson - skriver episk fantasy utan tolkieninslag och är helt galet spännande.
Vilken är den mest minnesvärda läsupplevelse du haft?
En svår fråga till. En av de mest minnesvärda läsupplevelserna är när jag insåg vilka nivåer det finns i grafiska romaner (om man kan göra den direkta översättningen så?), när bild och text tillsammans blir större än de skilda delarna. Det var Neil Gaimans Sandman som stod för det. En annan signifikant upplevelse är Juliane och jag av Inger Edelfeldt. Den var så otroligt bra att jag lånade den regelbundet från biblioteket bara för att läsa om den, och jag läser sällan samma bok flera gånger.
