Peters serietips

Lorenzo Mattotti & Claudio Piersanti: Stigmata

Lorenzo Mattotti och Claudio Piersanti berättar i Stigmata om en alkoholiserad 41-årig man, fast förankrad i samhällets bottenskikt. En dag vaknar han upp med blödande handflator. Han söker vård, men får veta att skadorna måste vara självförvållade. För någon vetenskaplig förklaring till dem finns inte. Hade han varit en god människa, ett helgon, så hade såren kanske kunnat kallas stigmata, menar läkarna. Men, se på honom, en simpel lodis! Mannen och hans sår tas alltså inte på allvar.
 
Tiden går, men såren läker inte. Mannen blir allt mer paranoid. Han förföljs — trots att han faktiskt utför några smärre mirakler — av misstänksamma blickar och glåpord, och efterhand blir han allt mer våldsam. Som en följd av allt detta bestämmer han sig snart för att fly sin hemstad, och han hittar vad det lider ett nytt sammanhang, kanske rentav en ny familj, på ett kringresande tivoli. Men säg den lycka som varar. Mannens såriga handflator återgår snart till att vara en förbannelse, och efter ett tag hinner hans förflutna upp honom.
 
Stigmata är en mörk men samtidigt hoppfull historia, med teckningar som är något utöver det vanliga. Mattottis teckningsstil är strikt svartvit, dramatisk, och yvig och exakt på samma gång. Piersantis manus och Mattottis illustrationer gör Stigmata till ett intensivt och poetiskt verk om människans villkor, svårt att beskriva i ord — men omöjligt att inte drabbas av.

Jean Regnaud & Émile Bravo: My mommy is in America and she met Buffalo Bill

Jean är fem år, och har just börjat skolan. Han har en bråkig lillebror, en något frånvarande far, och en snäll nanny som heter Yvette och som lär honom att läsa med hjälp av alfabetssoppa. Hans mamma reser runt i världen och skickar då och då vykort och brev till Jean, via hans bästa vän, grannflickan Michele. Dessa små meddelanden som läses i hemlighet, är skickade från olika platser i världen. Hans mamma har bland annat varit i Spanien, Afrika, Schweiz, San Fransisco, och verkar ständigt vara på väg. Men, det var så länge sedan Jeans mamma reste att han nästan glömt hur hon ser ut. Det händer att han undrar varför hon reste till att börja med, och varför alla vuxna släktingar börjar bete sig så konstigt så fort hans mamma — eller för den delen jultomten, som nästan är lika mytisk — kommer på tal.
  
Regnaud och Bravos bok är en hjärtevärmande berättelse om hur det är att växa upp och möta verkligheten. Den är på ett både trovärdigt och respektfullt vis berättad ur barnets perspektiv. En fint designad tecknad pärla.

Olivier Schrauwen: The man who grew his beard

Belgaren Olivier Schrauwen utforskar i sin The man who grew his beard gränserna mellan fantasi och verklighet, galenskap och dess motsats, och inte minst tar han sig an frågan om fantasins makt.
 
I en av de korta historier som utgör denna bok återfinns rentav kreativitetens ursprungliga källa, som också visar sig vara skapelsens navel. I en annan historia diskuteras hårkvalitet på ett sätt som för tankarna till skallmätning, och i ytterligare en annan hamnar några Kongokolonisatörer i våldsam konflikt med en flock apor. Och så fortsätter det. De berättade historierna, som ofta befolkas av skäggiga män, är genomgående absurda, infallsrika, ibland melankoliska och alltid totalt oberäkneliga. Det allra bästa med dem är Schrauwens illustrationer, vilka mer för tankarna till konstnärer som Henry Darger än till klassiska belgiska serietecknare. Schrauwens bilder skulle vara en prydnad för vilken gallerivägg som helst, och tillsammans med hans skruvade texter bidrar de till en hisnande läsupplevelse.

Winshluss: Pinocchio

I Winshluss Pinocchio möts teman från Carlo Collodis roman och Disneys filmatisering av densamma med något helt annat. Och av det söta i Disneys version finns bara lite kvar, i den mån Winshluss alls influerats av den animerade klassikern. För att ta några exempel på hur Winshluss skruvat till originalet: Gepetto är här inte en vänlig hantverkare, utan en smått galen uppfinnare som vill sälja sin metall-Pinocchio till krigsindustrin, som en ny sorts effektivt massförstörelsevapen. Och det välvilliga extrasamvetet Benjamin Syrsa har bytts ut mot Jiminy Cockroach, en självupptagen och försupen kackerlacka som nyligen förlorat både hem och jobb. I Pinocchios tomma huvud hittar Jiminy en ny lägenhet där hyran åtminstone är låg och där han kan drömma om ett framtida liv som djupsinnig, framgångsrik författare. Pinocchio själv är mest av allt ett offer för sina omständigheter. Utan synbar egen vilja dras han in i såväl statskupper som utomäktenskapliga affärer, och hamnar vid ett tillfälle i en valfisks buk. Och den värld han möter utanför sitt barndomshem är en sjaskig sådan, där så gott som ingen går att lita på.
Winshluss version av Pinocchio innehåller flera parallella berättelsespår, det ena mer skruvat än det andra, och är i stort sett ordlös. (partierna med Jiminy Cockroach undantagna) Men ändå har historien ett starkt driv framåt, mot sin måhända något oväntade slutpunkt. Och rent estetiskt är Pinocchio en sann njutning för ögat, med sitt stora format och med teckningar som hämtat mycken inspiration från de tecknade seriernas barndom.   

Ludovic Debeurme: Lucille

I en fransk kuststad träffas Lucille och Arthur. Båda är tonåringar, och båda brottas såväl med omgivningens krav på vad de borde vara och hur de borde leva sina liv, som med sina respektive sociala arv. Arthur förväntas redan som ung mantla sin far fiskarens mantel, men är ytterst motvillig till det. Och Lucille hotar att gå under i anorexi, isolerad i sin stora säng i det hus där hon lever med sin mor. Men som sagt, som av en tillfällighet träffas de båda. Lucille och Arthur finner snabbt tillflykt och styrka i varandra, och snart är de utan sina föräldrars vetskap på väg till Toscana, där de båda börjar arbeta på en liten familjevingård. Väl där möter de nya människor, och det samtidigt bräckliga och starka förtroende, och den närhet de utvecklat för varandra utmanas i och med detta möte.
 
Lucille är en finstämd, gripande och inkännande bok, med fint tecknade porträtt av de båda huvudpersonerna och deras respektive själsvåndor. Debeurmes teckningsstil är sparsmakat minimalistisk, och enormt vacker i det enkla.