Äldre veckans CD

Killing Joke - MMXII

Att efter drygt 30 år i rockbranschen stå på sin musikaliska topp tillhör inte vanligheterna. Med sina senaste fyra plattor har Killing Joke uppvisat en exceptionell nytändning där Jaz Colemans kulturkritiska, apokalyptiska texter firar triumfer till tunga, suggestivt malande rytmer. Jag har alltid undrat hur hans stämband fixar de snabba bytena mellan "vanlig" sång till det karaktäristiska avgrundsvrålande som blivit hans signum. Ljudmässigt låter bandet ungefär som de gjorde på 80-talet, men tyngre. Nya plattan MMXII är fängslande och minst lika bra som föregångaren Absolute dissent. Lite försmak via Youtube.
/Magnus Holmqvist

Georgij Ivanovitj Gurdjieff - Chants, hymns and dances
 
Den armenienfödde mystikern och spiritualisten Gurdjieff var bland annat verksam i det förrevolutionära Ryssland under 1900-talets första decennier. Hans metafysiska system hämtade influenser från olika religiösa traditioner, främst från Asien. Genom meditation och andra psykiska övningar strävade han efter att befrämja medvetandets utveckling. Han komponerade även musik. De musikstycken som tagits med på den här cd´n instrumenteras uteslutande av piano och cello och har en meditativ, drömsk, melankolisk karaktär. Den medverkande pianisten Vassilis Tsabropoulos bidrar även med några egna kompositioner baserade på Gurdjieffs stycken.  
Lyssna på ett smakprov från Youtube.
/Magnus Holmqvist

Linnea Olsson - Ah!
 
Årets svenska skivdebut! — hittills i alla fall. Linnea Olsson gör melodiös pop med sitt eget cellospel i främre ljudbilden. Känns både originellt och spännande. Stunder av sprittande glädje blandas med melankoliskt vemod i framböljande drömska ljudlandskap. Och man lyssnar gärna till hennes röst.
Se Linnea Olssons video till låten Giddy up!:
/Magnus Holmqvist

Ibrahim Maalouf — Diagnostic

Snacka om world music. Balkanblås, doft av svensk folkmusik, några tangostänk, romska klarinetter och över alltihop flödar det av Ibrahims österländska trumpetspel. Spretigt? Nej, det fungerar alldeles underbart.  Sprött och lyriskt ena stunden, men lika ofta tungt groove, råsväng och i den avslutande "Beirut" förenas kvidande trumpetspel med ylande gitarrer.  Ibrahim och hans familj flydde Libanons inbördeskrig och han växte upp i Paris förorter ... så gror en worldtrumpet-spelman.
/Torbjörn

Michael Kiwanuka - Home again

Jag går rakt på sak: det här är så bra att man tappar skallen i hallen! Brittisk singer/songwriter-soul med tydliga retrorötter in i 60- och 70-talet. Men det är för bra och för stort för att avfärdas som något som redan gjorts. Får jag gissa att vi här har en stjärna i stigande? Ja, det får jag. Då gör jag det!
Kolla in videon till titellåten.
/Magnus Holmqvist

Blue For Two - Tune the piano, hand me a razor

För nära nog 25 år sedan spelade Blue for Two på Smålands Nation I Lund. Det var grymt bra! Och väldigt högt. Byxbenen fladdrade om man stod nära scenen. Freddie Wadling var smal, på en gång inåtvänd och expressiv, kvidande och lidande stod han liksom limmad vid mikrofonstativet. Henryk Lipp studsade och hoppade flinandes vid synthen. Nu, 14 år efter senaste platan är de tillbaka — med distade gitarrer och munspel på en frustande bluesplatta! Rå träskblues à la Captain Beefheart. Det är som att träda in i maskinrummet på en gammal ångbåt på väg nedför Mississippifloden.
Kolla in Blue for Two live 1987!
/Magnus Holmqvist

Abbey Lincoln: the complete 1956-1958
Etta Jones: the complete 1944-1960
Nancy Wilson: the complete 1956-1960
Nina Simone: the complete 1955-1959
Sarah Vaughan: the complete 1944-1947

Glöm januarimörkret. Gå mot ljusare tider i sällskap med jazz ladies x 5. Skivbolaget Le Chant du Monde presenterar nya serien "Precious & Rare" där fem av de största jazzvokalisterna erbjuds i remastrade lyxiga utgåvor. Vi möter jazzstjärnorna i studioinspelningar under deras tidiga karriär. Förutom dessa själfulla röster får du ta del av snygga svart/vita cd-konvolut med generöst illustrerade kommentarhäften skrivna av internationella experter. Det är bara att lyfta på vintermössan ...  
/Torbjörn

Leonard Cohen - Old ideas

Mannen med hatten. Mannen med kostymen. Men framför allt: mannen med rösten — är tillbaks. 77 år gammal levererar han en ny fin, typiskt "cohensk" platta. Ljudbilden är mindre syntetisk och mer akustisk än på de omedelbara föregångarna. Som vanligt omger sig Cohen av körande kvinnoröster. På ett spår finns hans gamla medsångare Jennifer Warnes med. Men det är självklart Cohens röst som står i centrum, och den har kvar sitt omisskännliga djup, om än med en lätt crackelerad patina. Texterna har som vanligt litterära kvaliteter och rör sig i ett melankoliskt skymningslandskap där även självironin kan få plats.
/Magnus Holmqvist

First Aid Kit - The lion´s roar

First Aid Kits andra album är producerad av Mike Mogis från Bright Eyes och inspelad i hans studio i Omaha. Resultatet är hänförande. Systrarna Klara och Johanna Söderbergs vackra stämmor samspelar på ett fantastiskt sätt. Musiken är en varierad blandning av country och melankolisk folkpop. Plattans korta speltid (10 låtar på 42 minuter) känns kort, då man vill höra mer, men samtidigt bidrar detta till den helgjutna känslan.
/Magnus Holmqvist

Balanescu Quartet - This is the Balanescu Quartet

Det känns bra och hoppfullt att så här tidigt på året kunna presentera en riktig höjdare! Tonsättaren och violinisten Alexander Balanescu bjuder in lyssnaren till ett visionärt ljudlandskap som man ogärna lämnar när man väl stigit in. Balanescu Quartets samlingsplatta This is Balanescu Quartet illustrerar den innovativa och lyhörda stråkkvartettens unika musikaliska mångsidighet och kreativitet genom sina fyra utgåvor på Mute records. Musiken är, förutom varierande, mycket direkt och ofta väldigt vacker, ibland med experimentella inslag i form av samplingar och röster. Dessutom finns här exempel på kvartettens medryckande, intensiva tolkningar av några av Kraftwerks låtar. Misstänker att kvartetten under årens lopp gjort åt en ansenlig mängd stråktagel och kanske har den även någon gång fattat eld...
/Magnus Holmqvist

Bob Dylan — Christmas In the Heart
 
Två år efter att den släpptes är Bob Dylans julskiva fortfarande en märklig upplevelse. Skojar han med oss eller menar han allvar? Oavsett vilket är "Christmas In the Heart" väldigt underhållande, med Dylans gnällröst i fascinerande kontrast till de klämkäcka arrangemangen. För som musiksajten Pitchfork konstaterade i sin recension av skivan: Julsånger handlar ändå inte om att sjunga rent, de handlar om att stå hopsjunken runt ett ostämt piano med släkten, hälla i sig äggtoddy och obekymrat skråla med i låtar som man lärde sig redan i förskoleåldern. Gott så.
/Anders Jaderup

Meaning in the blues
 
Vad sägs om en blueshyllning så här i vintermörkret? 1960 publicerade Paul Oliver sin bluesstudie "Blues fell this morning", idag en litterär bluesklassiker. Denna 4-cd samling med 80-sidigt kommentarhäfte är ett 50-årsfirande av Paul Olivers insats och ett gediget bluesuppslagsverk i cd-format. Här har du chans att lyssna på the real stuff, blues från -20 och -30-talet med bluesartister som Lonnie Johnson, Willie McTell, Son House, Charley Patton, Bukka White och många, många fler.
Blå jul!
/Torbjörn

Anne-Sophie Mutter - Rihm, Currier, Penderecki

Violinvirtousen Anne-Sofie Mutter var bara i de nedre tonåren då hon med hjälp av dirigenten Herbert von Karajan erövrade världen med sina fantastiska konserter och inspelningar av framför allt musik av Mozart. Här i Sverige föll bland annat Ulf Lundell pladask och hans positiva omdömen bidrog förmodligen ytterligare till hennes berömdhet på våra breddgrader. Efter 35 år i strålkastarljuset släpper hon nu en cd med nykomponerad musik av Wolfgang Rihm, Sebastian Currier och Penderecki. Att hon här tar sig an nyskriven musik är spännande och visar att hon inte kan hänföras till kategorin av ständigt reproducerande superstjärnor.
/Magnus

Rihanna — Talk That Talk [deluxe edition]
 
Bara tolv månader efter "Loud" är Rihanna klar med nästa album. Den Barbadosfödda sångerskans snabba arbetstakt är befriande i en tid när alla andra superstjärnor tycks planera varje litet karriärsteg in i minsta detalj. Fast å andra sidan: om det var det hektiska tempot som sänkte hennes hälsa lagom till Malmöspelningen nyligen så har Rihannas arbetssätt onekligen en baksida. Hur som helst, "Talk That Talk" innehåller tillräckligt många hitkandidater för att befästa hennes position som den största stjärnan i det utsuddade gränslandet mellan R&B och house. /Anders Jaderup

Freddie Wadling - With a license to kill
 
Med en sådan röst och ett sådant grundmaterial borde det inte kunna bli fel. Och det blir det inte heller! Wadlings rökigt jazziga tolkningar av James Bondteman är precis så fängslande man kunde önska. "Tricket" består i att han skalar av låtarnas specifika tidsinramning, drar ned på tempo och instrumentering och ställer sin röst i centrum. Det fungerar alldeles utmärkt. Plattan är jämn men ska jag nämna några favoriter får det bli inledande You only live twice, Live and let die samt avslutande We have all the time in the world. I samtliga fall sätter Fläskkvartettens Sebastaian Öbergs stråkar sin omisskännliga prägel på tolkningarna.
/Magnus Holmqvist

Art Pepper - Work of art
Fats Navarro - Fats Navarro story
Shorty Rogers - West coast jazz
Lennie Tristano - Intuition

Den milda hösten gör oss givmilda. Vi fyrdubblar "veckans cd" med  evigt aktuella jazzgiganter. Varje musiker presenteras med 4 cd i snygga "Proper box" från skivbolaget Proper Records. Ett gediget kommentarhäfte  får du också ta del av. Och fler boxar är på ingång ... go' höst.
/Torbjörn

June Tabor & Oysterband — Ragged kingdom
 
Höstkänning definitivt ... och vad passar bättre än en rejäl dos engelsk melankoli, klädd i folkrock och närbesläktade paltor. Underbarare vemod får du leta efter.
Efter 21 år går de engelska folkmusikgiganterna June Tabor och gruppen Oysterband till samma jobb igen. 1990 samarbetade man på den mästerliga "Freedom rain" och nu rullar man ut uppföljaren "Ragged kingdom". Tabor sjunger inlevelsefullt med sin lite sträva röst och John Jones fulländar stämsången. Kompet är följsamt och utsökt.  Här blandas traditionella tongångar med moderna nytolkningar av bl.a. Dylan, Joy Division och P J Harvey. Vedklabbarna på plats, tänd brasan eller kör videovarianten ...  plattan snurrar. 
/Torbjörn

Björk — Biophilia

Delvis inspelad på en iPad, utgiven (förutom i cd-format) som en serie mobila appar. De tekniska aspekterna av "Biophilia" har fått så mycket uppmärksamhet att man nästan glömmer bort musiken. Som även den är väldigt ambitiös, en mångbottnad låtcykel där natur och vetenskap flyter samman och där Björks röst ger nerv och spänning även åt de mest högtravande momenten. Skivan innehåller förresten ett samarbete med den isländske författaren Sjón som i våras gästade Internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek. /Anders Jaderup

Opeth - Heritage
 
Bered en bas av omisskännligt, vemodigt Opeth-sound med sedvanligt ekvilibristiska instrumentella utflykter och tvära kast med rötter i tungmetallens undervegetation - som alltid med vackert klingande akustiska inslag. Lägg därtill lite Rush, lite Camel och ett par nypor King Crimson och Yes (inte tvättmedlet!). Blanda detta med en mix av företrädesvis brittiska, flumrockband från 70-talet samt ett par nävar Kebnekajse och Jan Johanssons folkjazz, knöka sedan ned en Hammondorgel, några Rainbow-fragment och rör slutligen om med Björn J:son Lindhs tvärflöjt — och vips så har ni Opeth modell 2011. Alla som saknar Mikael Åkerfeldts growlande gravröst eller baskaggar som låter som kulspruteeld räcker upp en hand! Jaså, ni var så många! Synd för er. Själv ser jag en tio plattor lång utvecklingsväg som förr eller senare, helt följdriktigt och naturligt skulle ända upp här. Mästerligt! Jag tänder kandelabern, drar för de tunga, röda sammetsgardinerna, häller upp en oktoberöl, tar på hörlurarna och försvinner...
/Magnus Holmqvist

Marcin Wasilewski - Faithful

Tre polska musiker med pianisten Marcin Wasilewski i spetsen bjuder på luftigt triosamspel på allra högsta nivå. Gruppen har tidigare bl.a. samarbetat med landsmannen  Tomasz Stanko som gjorde dem kända för en bredare och mer internationell publik . Musiken rör sig obehindrat mellan sväng och mer lyriska partier. Ljust, lätt och självklart. Bara det musikaliska följsamma trumspelet är en fröjd.
/Torbjörn

Grace Jones — Hurricane Dub

På åttiotalet fanns det få artister som smälte ihop rock, reggae och disco på ett effektivare sätt än Grace Jones. 2008 gjorde den Jamaicafödda sångerskan övertygande comeback med albumet "Hurricane" och nu ger hon ut plattan igen — i en omstuvad dubversion. Musiken är ödslig och på samma gång febrigt suggestiv och Grace Jones behandlar lyssnaren som sin egen voodoodocka. /Anders Jaderup 

Miloš Karadaglic — Mediterráneo

“Classical guitar has a new hero" skrev Daily Telegraph, och det är bara att hålla med. På denna sitt debutalbum på skivetiketten Deutsche Grammophon bjuder den unge gitarvirtousen Miloš Karadaglic på fantastisk gitarrmusik med rötterna kring medelhavet. Här framförs bland annat klassiska stycken av Isaac Albéniz, Enrique Granados och Mikis Theodorakis. Högst njutbart! /Magnus                                                                   

Beginner´s guide to Scandinavia
 
Känn dig som hemma. Och ändå inte riktigt ...
här har du chansen att ta reda på om det finns en typisk skandinavisk musiksjäl. Island och Färöarna är också representerade. På tre cd får du ta del av pop/rock, folkmusik, jazz och olika blandformer. Bland skogar, sjöar, berg och fjordar — i det rummet klingar musiken.
/Torbjörn

Elvis Costello — This Years Model
 
Innan höstens skivflöde rullar igång på allvar finns tid att återbesöka gamla favoriter, som "This Years Model". I den här versionen har Elvis Costello-albumet från 1978 försetts med en liveinspelad bonusplatta (plus att de flesta studioinspelade bonusspåren från tidigare återutgivningar också finns med). Bland flera klassiska låtar finns även små pärlor som blivit lite bortglömda, som "Hand In Hand" och "Living In Paradise". /Anders Jaderup

Miles Davis — Perfect Way
 
Även om hans mest klassiska inspelningar ligger längre bak i tiden fortsatte jazzlegenden Miles Davis att vara oerhört produktiv ändå fram till sin bortgång 1991. "Perfect Way" samlar det bästa från albumen som den amerikanske trumpetaren spelade in för skivbolaget Warner under andra halvan av 80-talet och början av 90-talet. Och liveversionen av "Summertime" passar så klart extra fint den här tiden på året. /Anders Jaderup

Beyoncé — 4
 
Hennes glamorösa image gör att man lätt glömmer bort att Beyoncé Knowles framförallt är en hårt arbetande artist. Till nya skivan lär den amerikanska R&B-sångerskan ha spelat in över sjuttio låtar som hon sedan kunde välja och vraka mellan. "I Miss You", skriven ihop med soulsångaren Frank Ocean från unga hiphopkollektivet Odd Future Wolf Gang Kill Them All, är en av flera höjdpunkter. /Anders Jaderup

Neil Young — A Treasure

Neil Youngs arkivrensning fortsätter. "A Treasure" består av livematerial från mitten av åttiotalet, inspelat med kortlivade bandet International Harvesters och med en handfull tidigare outgivna låtar som kanske främsta lyssningsargument. Countryrocken dominerar och ofta är fiolerna mer framträdande än gitarrerna. Förutom cd:n ingår en blu-ray med diverse bonusmaterial. /Anders Jaderup

Katy B — On a Mission
 
Jamie Woon var nära, men det är nog ändå Katy B som hittills lyckats bäst med att förena den bastyngda brittiska klubbmusik som kallas dubstep med färgstark mainstreampop. På debutalbumet drar den 22-åriga Londontjejen dessutom så ofta upp tempot att Andres Lokko i sin recension i Svenska Dagbladet valde att kalla musiken för "urbrittisk bruksdisco". Jag gillar det. /Anders Jaderup

Renaud Garcia-Fons — Méditerranées
 
Denna vecka hänger vi med Renaud Garcia-Fons på en musikalisk resa runt Medelhavet - vi reser under fransk flagg. Denne franske kontrabasist (med italienska och spanska rötter), multiinstrumentalist och  kompositör navigerar skutan med säker hand. Ofta är han influerard av klassik musik, jazz och flamenco. Resan börjar i den sydligaste delen av Spanien och tar oss vidare längs Medelhavets norra stränder och via Egypten sluts cirkeln vid den nordafrikanska kusten med blicken riktad mot Gibraltar. Strunta i reseförsäkring — du kan lugnt lapa i dig alla dofter, klanger, bilder och bara njuta.
/Torbjörn

EMA — Past Life Martyred Saints
 
Bakom förkortningen EMA står amerikanskan med det svenskklingande namnet Erika M Anderson. Hennes debutalbum har redan fått den prestigefyllda "Best New Music"-stämpeln av amerikanska musiksajten Pitchfork och det är knappast oförtjänt. EMA:s lätt elektroniska indierock är fängslande i sig och i kombination med de utlämnande, ibland destruktiva texterna blir allt ännu mer drabbande. / Anders Jaderup

Fleet Foxes — Helplessness blues
 
Stämsång, flanellskjortor och skägg. Om inte Fleet Foxes varit så rasande skickliga på det de gör hade Seattlebandet närmast kunnat uppfattas som en karikatyr på ett samtida amerikanskt folkrockband. Gruppens nya, andra album tar vid där den tre år gamla och väldigt hyllade debutplattan slutade. Fjäderlätta harmonier, eleganta arrangemang och låtar som är klara som källvatten och hypnotiska på samma gång. /Anders Jaderup

Jacob Karlzon 3 - The big picture

Triojazz... eller snarare "moderntriomusik".  Jacob Karlzons piano tillsammans med basisten Hans Andersson och trumspelaren Jonas Holgersson. Vi snackar om sex händer av ädlaste karat och ett kollektivt medvetande som tar dig  i fler riktningar än du vågar föreställa dig.  Det kan pendla mellan jazz, funk och skira drömmar. Helgjutna kompositioner med rörelse och driv. Och visst fläktar det lite Esbjörn Svensson här och där, vi kan kalla det en kompishälsning i god ton helt enkelt.  Bättre efterpåsk-musik får du leta efter.
/Torbjörn

Peter, Bjorn and John - Gimme some

Vissa är säkert besvikna över att Peter Bjorn and John inte gjort en ny "Young Folks", låten med visslingen som spred sig som en löpeld över världen för några år sedan. Men man kan lika gärna glädja sig över att trion vägrar upprepa sig. "Gimme Some" är delvis inspelad i Malmö, med Per Sunding från Eggstone som producent, och full med klyftig gitarrpop som är efterhängsen utan att vara inställsam. På omslaget är det tre tummar upp som gäller, jag ger dem en fjärde. /Anders Jaderup

Lucinda Williams - Blessed
 
"Vad ska Rolling Stones-fansen lyssna på nu efter att alla deras favoritalbum stämplats som Dressmann-musik? Svar: prova Lucinda Williams". Så skrev Jan Gradvall i sin recension av "Blessed" och han har lika rätt som han är fyndig. Den 58-åriga Williams blandning av rock, country och blues låter ofta som ett sjuttiotals-Stones som fått åldras med värdighet. Nya "Blessed" inkluderar både Elvis Costello som gästgitarrist och en bonusplatta med alla låtarna i hemmainspelad demoversion. /Anders Jaderup

Phronesis - Alive

Back to good old England.
Phronesis är en Londonbaserad trio som leds av bassisten Jasper Højby, tillika kompositör till all musiken. Snacka om samspel. Och ändå är det inte gruppens ordinarie trummis du hör utan vikarien amerikanen Mark Guiliana. Plussa på med den kreative pianisten Ivo Neame. Inga egotrippade uppvisningar på catwalken utan genuint samspel - ja du vet - musiken i centrum. Om du så lägger ribban "Esbjörn Svensson Trio"  hamnar du inte under ...
/Torbjörn

The Unthanks - Last
 
Ett stjärnskott på den brittiska folkhimlen. Systrarna Rachel och Becky Unthank sjunger så vackert ihop , mjukt och böljande.  Gruppen blandar både traditionella och nyskriva låtar med samma självklarhet. Tom Waits och King Crimson ... jo då, deras bidrag smälter också in. "The Unthanks får mig att vilja resa till deras hemtrakter kring Northumberland, när gränsen där England blir Skottland, för att se om landskapen är lika betagande som musiken de gör" — kan man läsa i musiktidskriften Lira. Det är bara att instämma.
/Torbjörn

The Smiths — Singles Box

Ingen av The Smiths singlar nådde högre än plats åtta på den engelska topplistan, men idag framstår de alla som odiskutabla popklassiker. I boxen "Singles Box" ingår Manchesterkvartettens tio första singlar (inklusive extraspåren från maxisingelversionerna) plus två extra skivor. Och givetvis är det sångaren Morrissey som själv valt omslagsbilden till boxen: skådespelaren Joe Fabiani i engelska tv-serien "Department S" från 1969. / Anders Jaderup

The Decemberists — The king is dead

I en ombyggd lada. Här skapar dom sitt nya album. Det doftar brittiskt, americana och folkrock. Instrument och röster har klang, andas och
lever, trummorna låter trummor på riktigt och melodierna blommar. Visst har Colin Meloy doppat sin tunga både i Byrds och Fairport Convention ... ja, listan kan göras längre och visst får han hjälp från både Gillian Welch och Peter Buck från R.E.M. Men det är hans sånger och röst som trollbinder dig. Stig in i ladan.
/Torbjörn

Mikael Wiehe — Aldrig bli som ni

Jag gissar att vi är ganska många här i Malmö som tror oss veta en hel del om Mikael Wiehe. Den här mastiga boxen — 16 cd-skivor som täcker hela Wiehes karriär plus en påkostad bok på runt 300 sidor — berättar allt det som vi inte kände till eller kanske hade glömt bort. En tung box för ett tungt vägande artistskap. /Anders Jaderup

Michael Jackson - Michael

Det här är bara det första av tiotalet album som Michael Jacksons dödsbo och Sony Music planerar att ge ut. Gravplundring, hävdar vissa. Och när skivbolaget kommer ner till bottenskrapet i arkivskåpet så kommer jag antagligen att hålla med om det, men vi är inte där ännu och "Michael" innehåller några tillräckligt starka låtar för att utgivningen ska kännas helt motiverad.
/Anders Jaderup

Jenny Bohman - Live at Mosebacke

Jenny Bohman har en lång karriär som musiker, sångerska och munspelare i band som Monaco Blues Band och Little Jenny and the Bluesbeans. Här sitter hon på Mosebackescenen, en bluesig singer/songwriter som bokstavligt talat samlar sina sista krafter med sin röst och munspel. En svårt sjuk huvudperson som skapar en känsloladdad kväll tillsammans med gruppen Yonder och några gästmusiker. Lågmält och gripande.   
/Torbjörn

British Sea Power — Valhalla dancehall

British Sea Powers förra skiva var ett nertonat soundtrack till en dokumentärfilm om de irländska Aranöarna. På sprillans nya "Valhalla dancehall" är Brightongruppen tillbaka på mer välbekanta vatten. Vilket innebär en genomtänkt uppdatering av 80-talets postpunk, kompletterat med lite Pixies-skrammel och intellektuella ambitioner av en sort som de flesta brittiska band idag inte orkar sträva efter.
/Anders Jaderup

Warpaint — The Fool
 
Vissa skivor slår på stora trumman när de anländer, andra kommer mer smygande. "The Fool", debutalbumet med de fyra Los Angeles-tjejerna i Warpaint, tillhör den senare kategorin. Snygga gitarrslingor och drömsk sång kännetecknar bandets musik där intim nattradiopop smälter samman med stillsam postpunk. Det skulle inte heller förvåna ifall "The Fool" om sådär en månad också smyger sig in på flera kritikerlistor över årets bästa skivor.
/Anders Jaderup

Markku Ounaskari  Per Jørgensen & Samuli Mikkonen - Kuára

 Trumpetaren och sångaren Per Jørgensen bildar forskarlag med två finska musiker
och tar sig an ryska psalmer och finska folksånger. Melodier och improvisationer i en sömlös väv.
Så vackert och kontemplativt i höstmörkret.
 /Torbjörn

Bob Dylan — The Witmark demos: 1962-1964

Nästan femtio demospår som alla har närmare femtio år på nacken. Risken finns antagligen att "The Witmark demos" framstår som en dubbelplatta bara för de mest inbitna Bob Dylan-fansen. Men blandningen av tidigare outgivna låtar och avskalade testversioner av tidlösa klassiker ger en fascinerande inblick i skapandeprocessen hos 1900-talets viktigaste sångare och alla som är det minsta intresserade av det vi kallar rockmusik borde lyssna. /Anders Jaderup

The Sonnets — Western Harbour Blue

Än så länge förknippas nog Per Magnusson främst med jobbet som musikrecensent i Aftonbladet. Men det är kanske bara en tidsfråga innan han är mest känd som sångare i The Sonnets. Den som gillar välekiperad, soulig gitarrpop kan med fördel kolla in det Malmöbaserade bandets nya album "Western Harbour Blue". /Anders Jaderup

The Gaslight Anthem - American Slang

 
"No surrender, my Bobby Jean", sjöng The Gaslight Anthem på sin förra skiva och därmed lyckades New Jersey-bandet få med två Bruce Springsteen-låttitlar i en och samma textrad. Även nya "American Slang" ekar av Springsteen, kombinerat med de moderna radiorefrängerna hos The Killers och gitarrerna hos Social Distortion. En strålande kombination, om ni frågar mig. /Anders Jaderup

Lisa o Piu - Behind the bend

Stockholmsgruppen Lisa o Piu tar med dig på skogspromenad. Lisa Isakssons skira känsliga röst rör sig trollskt kring plockande gitarrer, harpor, cittror och violiner. Vi lämnar skvalet o tramset långt, långt bakom oss. Välkommen till Piuland, Lisa visar vägen. Så vackert så. /Torbjörn

Spandau Ballet - True. Special Edition

Åtta låtar. Mer behövdes inte för att "True" skulle bli en av de verkligt klassiska brittiska popplattorna från första halvan av 80-talet. För alla som vill gräva sig vidare i Spandau Ballets lyxiga cocktailpop finns albumet nu i en påkostad specialutgåva med bonusskiva och live-dvd. /Anders Jaderup

The Gaslight Anthem - American Slang

 
"No surrender, my Bobby Jean", sjöng The Gaslight Anthem på sin förra skiva och därmed lyckades New Jersey-bandet få med två Bruce Springsteen-låttitlar i en och samma textrad. Även nya "American Slang" ekar av Springsteen, kombinerat med de moderna radiorefrängerna hos The Killers och gitarrerna hos Social Distortion. En strålande kombination, om ni frågar mig. /Anders Jaderup

This Is Head — 0001

Det mest anmärkningsvärda med This Is Heads debutalbum är inte att Malmöbandet knåpar ihop pop och krautrock med nydisco och psykedelia. Det som imponerar mest är att man som lyssnare inte alls funderar över genreblandandet. Allt låter så självklart, ett hypnotiskt flöde av rytmer och harmonier. Intuitivt och oerhört genomarbetat på samma gång. /Anders Jaderup

Oddjob - Clint

Krutröken ligger tät över detta Oddjob... Clintan är i farten. Filmmusik är bara en del av sanningen ... /Torbjörn