Eva Nilsson har i snart 25 år arbetat med att servera skolmat i Malmö stad. Mattanten som slevade upp mat har blivit chef för en restaurang.
Vad är det som har förändrats?
- Det är mycket, men framför allt inställningen tror jag. När jag började var det de sura mattanterna som styrde. Så här i efterhand kan jag se att jobbet var på våra villkor, inte elevernas. Jag placerades framför en kantin, och dängde upp maten med en lång slev. Det var inte tal om att fråga hur mycket eleven ville ha, ännu mindre om att småprata en stund.
Vad gör ni annorlunda idag?
- Vårt namn är Malmö skolrestauranger och målet är att det ska kännas som att stiga in i en restaurang. Eleverna tar mat själva, det är lugnt och ombonat i matsalen. Vi har dagens rätt, en vegetarisk rätt, en alternativ rätt och en salladsbuffé med åtta olika sallader och två dressingar. Eleverna är i centrum, vårt mål är att de ska vara nöjda och det är de flesta.
Hur är det att jobba med gymnasieelever?
- Fantastiskt roligt. Vi på Malmö Skolrestauranger är vuxna som inte är lärare och för ungdomarna är det kravlöst att tala med oss. De kommer fram, tackar för maten, pratar en stund. En del av yngre killar kan vara lite stökiga, men oftast är de mest kontaktsökande. Vi har blivit rätt bra på att ta hand om dem också.
Hur hamnade du i Malmö stad?
- Jag var kontorsanställd från början. När jag fick barn var jag hemmafru i flera år. Min syster som jobbade på skolrestaurang föreslog att jag skulle söka jobb där. "Det är jättebra, man är ledig hela sommaren", sade hon. Och den långa ledigheten är onekligen en bonus.
Vad innebär det att vara platsansvarig?
- Jag har ansvaret för personalen, har löne- och medarbetarsamtal. Jag har kontakt med rektor och elever och sköter beställningar, listor och kontroller.
Hur trivs du?
- Det är verkligen ett roligt jobb. Ett arbetslag har stor frihet och stort ansvar att sköta sin restaurang. Dessutom är det mycket kurser, vi lär oss nya saker hela tiden. Jag har själv fått leda en kurs i att skapa sallader. Att få den typen av ansvar är förstås också utvecklande.
Text och bild: Mikael Ringman 2009
