När den svenska välfärdsstaten började byggas på 30-talet skapades nya jobb inom vård, skola och omsorg. Men redan tidigare, när fler och fler kvinnor började arbeta utanför hemmen var frågan om barnomsorg aktuell. Barnen måste passas. En del hamnade kanske hos någon släkting eller passades av grannen. Andra följde med mamma till fabriken. Eller också var de på någon av Malmös barnkrubbor, som tog emot fattiga barn. Föräldrar som hade råd kunde lämna sina barn på en så kallad barnträdgård.
Ända in på 1920-talet var det religiösa och andra välgörenhetsorganisationer som ordnade barnomsorgen. Pengarna kom från privata plånböcker och ibland gav kommunen bidrag. Elsa Andersson, som gick på Malmö Kindergarten i början av 1920-talet, berättar: "Det kostade 6 kr i månaden. Vi fick ha smörgåsar med oss men blev bjudna på mjölk. På sommaren fick vi dessutom päron från ett träd, som växte på gården."
Efter andra världskriget skrek industrin efter kvinnors arbetskraft, och det blev mer accepterat att lämna bort sina barn. Stämpeln av fattigvård började försvinna. Barnomsorgen blev kommunal och byggdes snabbt ut. Till det krävdes mängder av ny personal. När textilindustrin krisade på 1950-talet började många kvinnor arbeta inom skola, vård och omsorg.
Den offentliga sektorn växte ända ram till den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. År 2000 hade Malmö stad cirka 20 000 anställda. Av dem var majoriteten kvinnor.
