Många minns tiden när Kockums i Malmö var ett av världens största varv. Så är det inte längre. År 1987 slutade varvet att producera handelsfartyg, och tio år senare kom beslutet att u-båtstillverkningen skulle flyttas till Karlskrona. Lokaler och personal med gedigna kunskaper var plötsligt överflödiga. Men alla blev inte uppsagda. Ungefär 150 anställda togs över av nybildade Kockums Industrier.
I Kockums gamla u-båtshallar tillverkas nu moderna vindkraftstorn i treskift. De två traverserna i taket kan tillsammans lyfta upp till 500 ton.
En av dem som följde med var Bill Stolpe. Han började på Kockums som ung, och blev sedan upplärd inom företaget. I trettiofem år var han med och byggde u-båtar. Fortfarande jobbar han i en av Kockums gamla u-båtshallar, men nu med montering av vindkraftstorn. Utrustningen som fanns på plats - möjligheter att bearbeta stål, och traverser som klarar tunga lyft - kunde anpassas till denna framtidsbransch.
- Jag är väldigt glad att den tunga industrin finns kvar i Malmö. Det pratas så mycket om IT och kontorsjobb, men alla kan inte sitta framför en dator. Det behövs andra jobb också, säger Bill Stolpe. Och nu går det ju bra, vi spränger alla gränser, fortsätter han.
Utvecklingen har gått mycket snabbt. Den första försiktiga ordern kom 1998, och året därpå satte ungefär 40 man igång med produktionen av vindkraftstorn. Övriga anställda inom Kockums Industrier byggde bland annat järnvägsvagnar. Det fanns också planer på att utveckla lösningar för slutförvaring av kärnbränsle.
År 2000 köpte SAAB hela Celsius, koncernen som Kockums Industrier tillhörde. Då beslutades att allt som låg utanför kärnverksamheten skulle säljas eller avvecklas. På nyåret 2001 bildades därför EWP Windtower Production AB, som ett dotterbolag i den tyska koncernen Enercon. Sedan dess har företaget fördubblat sin omsättning flera gånger om. Vid jultid 2006 lämnade det tusende tornet fabriken, som sysselsätter omkring 160 personer. Särskilt många fler finns det inte plats för i lokalerna. Redan nu går personalen på treskift för det mesta.
Torgny Appelkvist, försäljningschef på EWP, visar runt i produktionen. Vi börjar i hallen där monteringsklara torn ligger och väntar på att skeppas ut från den egna kajen. Vindkraftstornen är byggda i specialstål, och består av tre eller fyra sektioner beroende på storlek. Bjässarna kan flyttas tack vare två traverser som tillsammans klarar hela 500 ton, ett arv från Kockumstiden.
Alla har väl någon gång sett ett vindkraftverk i bruk, men vad som finns egentligen inuti? All elektronik sitter i betongfundamentet, som är stadigt förankrat i marken. Invändigt är tornen utrustade med kablage, som förbereds innan de lämnar fabriken. När vindkraftverket väl tagits i bruk fjärrstyrs det via en telefonanslutning. En gånge per dygn rings verket upp, och om något inte stämmer åker en reparatör ut och kontrollerar. Därför finns det en sinnrik stege inuti. Man kan haka fast sig i en sele och klättra upp till maskinhuset på tornets topp. Och tornen som står ute till sjöss har övernattningsmöjligheter längst ner - i händelse av oväder...
Tornen ska klara hårda påfrestningar under minst 20 år. Därför är hög precision vid tillverkningen avgörande. I hallen där alla komponenter sätts ihop vid sex produktionslinjer visar Torgny Appelkvist hur kvalitetskontrollen sköts. Avstämmning sker både med laser och det mänskliga ögat, och en bärbar dator registrerar vad som görs. Sedan bränner man en CD med alla kontrolldata för att kunna spåra eventuella produktionsfel i framtiden.
Christian Eidelin sysslar med att följa upp kvalitetskontrollen på kontoret. Han tillhör den unga generationen på EWP. I början var medelåldern hög, men den har sjunkit i takt med nyanställningar. För Christian är jobbet inte något han tänker syssla med hela livet. Han har arbetat på företaget i omgångar, mellan andra uppdrag.- Sen vill jag nog fortsätta plugga, säger Christian, som tidigare har studerat Freds- och konfliktvetenskap på Malmö högskola.
Vi fortsätter bakåt i produktionen. Det gäller att vara på sin vakt, så man inte bländas av de blåa svetslågorna när rektanglar av stål förvandlas till så kallade svep. Innan dess böjs plåten i två stora valsar, under successivt ökat tryck. Den mesta av plåten kommer från Danmark, och är än så länge förblästrad. Men på EWP planerar man att göra en nyinvestering för att själv kunna behandla plåten. Det ger möjlighet att köpa in från fler ställen. Det har hunnit bli mörkt, och det karakteristiskt gulaktiga skenet lyser över färdiga vindkraftstorn när vi sneddar över gården. Inne i hall A och B blästras och målas tornen som skydd mot korrosion. Upphängda på "giraffer" snurrar tornet inne i målningsboxen under tiden som två anställda i robotdräkter sprutmålar. Det får mig att tänka på arbetsmiljön. Är det farligt att arbeta på EWP?
- Visst finns det olyckstillbud, säger Bill Stolpe. Det kan hända att någon som är ny inte ser upp ordentligt. Men man kan ju rationalisera och komma på sätt att undvika skador, och att göra jobbet snabbare och smartare. I det finns en motivation.
Hur ser framtiden ut? I takt med att Västra hamnen omvandlas till kontors- och bostadsområde är det meningen att den tunga industrin ska bort. Innan 2013 måste EWP flytta, men troligen kommer expansionen att tvinga fram andra lösningar redan tidigare. Vart flytten går beror på hur marknaden utvecklar sig. Just nu sker en stor satsning på vindkraft i Sverige, liksom i stora delar av övriga världen. Om den trenden håller i sig ser framtiden ljus ut för EWP.
- Hemma har jag valt vindkraftsel, säger Bill Stolpe. Det är bra för miljön - och så vill man ju ha kvar jobbet.
Text: Malin Arvidsson
Foto: Andreas X. Nilsson/ Malmö Museer
