I början av 1900-talet växte verkstadsindustrin. Det var ett tungt och krävande arbete. En farlig värld att vistas i. Till och med livshotande. Kläm- och brännskador, maskinolyckor och höga fall hörde till vardagen. Man riskerade att arbeta med farliga ämnen som asbest. Många fick förslitningsskador.
När samhället tog över ansvaret för hälsovård och det sociala skyddsnätet, växte avståndet mellan ledning, tjänstemän och arbetare. Några företag satsade på en aktivare personalpolitik. Arbetsplatserna liknades vid en "familj". Sammanhållning och lojalitet med företaget uppmuntrades genom företagstidningar, som Siffran på AB Addo. Eller genom julfester och "öppet hus" för de anställdas familjer, som på Ljungmans. Andra byggde bostäder och semesterhem för sina anställda, som Kockums.
När Kockums startades i mitten på 1800-talet hade man svårt att hitta kunnigt folk. Mästare och förmän hämtades från utlandet, från Danmark och Tyskland. Bristen på arbetskraft återkom även senare, inte bara på Kockums utan i hela Sverige. Kockums löste problemet genom "importerade" arbetare. 1947 arbetade människor från 15 olika länder i fabriken. Ett annat sätt var att hyra in "lånearbetare" från olika bemanningsföretag. I slutet på 1960-talet arbetade 1 500, framförallt finska, lånearbetare på varvet.
Flera Malmöindustrier blev ledande i Sverige och i världen. När marknaden förändrades, ändrades även företagens förutsättningar. De köptes upp, blev statliga, lades ner, eller slogs samman med andra.
