I mitten av 1700-talet fanns ingen hamn för större båtar i Malmö. Kusten var långgrund och sandig. Båtarna ankrade ute i havet och varorna skickades med roddbåt in till land. Det var förstås inte bra för handeln i Malmö. 1775 lämnade affärsmännen med fabrikör Frans Suell i spetsen ett förslag till stadens förvaltning. En rejäl upprustning av hamnen skulle genomföras. Utan vinst de första åren skulle de rika borgarna skaffa fram material och bidra till löner. Bönder från stadens utkanter skulle bidra med sten. Resten av pengarna skulle komma från hamnavgifter och ur stadskassan.
Utdrag ur text som stadens borgare och Frans Suell lämnade in till stadens magistrat:
"När förnuftiga, outtröttliga, förmögna och vid byggnad förfarna män av borgerskapet utses att härom draga försorg, så bör man hoppas, att de i alla fall påse stadens bästa, varför det ock torde vara säkrast att lämna detta till deras nit om allmänt väl."
Planerna godkändes genast. En hamndirektion bildades med Frans Suell som ordförande. Hamnen växte fram i etapper. Den steniga och hårda bottnen bearbetades med ett handdrivet mudderverk. Man tog upp en segelränna genom sandrevlarna till ett djup av 1.2 meter. Kajplatser för lastning och lossning anlades och vidgades genom utfyllnad. Arbetarna var militärer och fångar från stadens fängelse. Vid 1800-talets början användes också ryska krigsfångar.
På 1840-talet breddades hamnbassängen igen. En järnvägsstation byggdes på den utfyllda marken öster om hamnbassängen.
