Efterkrigstidens Malmö gav framtidstro och expansion. Industrierna blomstrade och befolkningen ökade. Stadsfullmäktiges ordförande, socialdemokraten S A Johansson, ville bygga den goda staden. Malmö skulle spegla "invånarnas vänliga attityd mot främlingar och mot varandra och den allmänna trivseln i staden". I kommunpolitiken fanns ett samförstånd mellan socialdemokrater och det dåvarande högerpartiet. Samarbetet kallades för "Malmöandan" och gjorde bland annat att flera social förbättringar genomfördes. Samförståndsandan fanns i arbetarrörelsen och storföretagen.
Man hade ett gemensamt mål: att bygga det nya samhället genom att riva de gamla klassmiljöerna som vittnade om fattigdom och misär. De som agerade var bland annat kommunledning, Skånska Cementgjuteriet, Skandinaviska banken och HSB, som leddes av arbetarrörelsen och byggmästare Hugo Åberg. Nu skulle den gamla innerstaden bort. Närheten mellan makt och produktion gjorde att man kunde samordna uppköp av fastigheter. En ny, rationell och storstilad bebyggelse för affärer, kontor och bilism påbörjades och hela stadsdelar revs.
