Fram till 1920-talet var det glest med bilar på Malmös gator. När Malmöborna skulle någonstans använde de häst, spårvagn, cykel eller gick till fots. Biltrafiken ökade snabbt och redan 1925 började bilisterna få övertag i gatubilden.
I och med att bilen användes allt mer i Malmö måste trafiken regleras. Gatorna hade blivit för trånga och fordonen för många. 1938 fick Malmö sitt första trafikljus i korsningen Skomakargatan - Södergatan.
Året därpå bröt andra världskriget ut och bilismen minskade drastiskt. När kriget slutade och gränserna åter öppnades för bil- och bensinimport tog bilismen ny fart.Från att det 1945 fanns 3 250 bilar i Malmö, ökade antalet till 22 000 tio år senare.
Snart behövdes fler parkeringsplatser. Bilarna korkade ibland igen gatorna och orsakade trafikkaos. Idén om att öppna upp Malmös trånga stadskärna och bredda gatorna för att få fler parkeringsplatser avfärdades snabbt. Några år senare tänkte man annorlunda. Stadens gränder och gator revs bort för att ge plats åt breda vägar och ny bebyggelse. I det moderna Malmö skulle det finnas plats för bilism.
Biltrafiken ökade stadigt för att 1973 nå sin höjdpunkt med ca 85 000 bilar i Malmö. Men en förändring var på gång. Biltrafiken hade prioriterats på bekostnad av gående och cyklister. En ny trafikförsörjningsplan togs fram. Malmöborna skulle återfå gaturummet. Centrum skulle återigen bli en stadskärna för alla och fri från biltrafik.
Den 31 december 2005 fanns 102 000 personbilar i trafik i Malmö.
