Kväveoxider (NOx) är förenklat en sammanfattande beteckning för kvävemonoxid (NO) och kvävedioxid (NO2). Kvävedioxid uppkommer i huvudsak genom oxidation av kvävemonoxid, det vill säga när kvävemonoxid reagerar med marknära ozon.
Den största källan till kväveoxider är trafiken, där kvävemonoxid utgör ungefär 90-95% av utsläppen. Det mesta av kvävedioxid har lokalt ursprung, men det förekommer även en viss intransport.
Hälsoeffekter
Kvävedioxid är en indikator på trafikens utsläpp och det finns ett samband mellan sjuklighet och kvävedioxid i luften. Kvävedioxid försämrar lungfunktionen och kan förvärra astma- och allergireaktioner. Kvävedioxider bidrar även till bildning av marknära ozon.
Effekter på natur & miljö
Utsläppen orsakar efterhand problem med övergödning av hav, sjöar, vattendrag och mark. Sjöar växer igen, algblomningen ökar och flora och fauna förändras. Kvävedioxid bidrar också till försurning och skador på växtligheten genom bildning av ozon, samt korrosion och nedbrytning av kulturföremål.
Situationen i Malmö
Sedan mitten av 80-talet har halterna halverats, eller minskat med 20 µg/m3, vid mätningarna på Rådhuset. De senaste sex åren har halterna varit nästan oförändrade.
Under 2010 uppmättes i genomsnitt ca 19 µg/m3 kvävedioxid som årsmedelvärde i taknivå, vilket är ungefär 48% av gällande miljökvalitetsnorm. Allra högst var de uppmätta halterna vid Bergsgatan, där ett årsmedelvärde på 36 µg/m3 uppmättes. Halterna i en trafikerad gatumiljö är dock betydligt högre än taknivåhalterna vid Rådhuset.
Halten i gatumiljö överskrider normen i Malmö vid Amiralsgatan och Södra Förstadsgatan. Med anledning av detta har Länsstyrelsen arbetat fram ett åtgärdsprogram för hur kvävedioxidhalterna ska kunna minska. Malmös åtgärdsprogram fastställdes i juni 2007.
